Vad är GIST?

GIST är en tumör som utgår från väggen i mag-tarmkanalen. Ursprungscellen är en speciell bindvävscell, som troligen är den cell som styr väggens rörelse (mag-tarmkanalens ”pacemakerceller”).

Symtom
De vanligaste symtomen som gör att GIST upptäcks är buksmärtor, fyllnadskänsla i buken och blödningar som ger blodbrist. En del GIST-tumörer upptäcks av en tillfällighet i samband med undersökningar eller operationer som görs av andra orsaker än symtom av GIST.

Diagnos
Att få diagnosen GIST kan både vara ofarligt och farligt, eftersom det finns alla grader av aggressivitet hos tumörerna. Det finns mycket långsamt växande GIST som inte ger några symtom förrän efter många år, och som aldrig ger upphov dottertumörer (metastaser). Denna form kan lätt botas med operation. Det finns också mycket aggressivt växande GIST som snabbt ger symtom och tidigt metastaserar. Tumörcellerna transporteras då via blodbanan. Den vanligaste platsen för metastaser är levern, eftersom blodet från mag-tarmkanalen passerar genom levern (ett slags filter) innan det går vidare ut i cirkulationen. Hälften av patienterna med GIST har metastasbenägen tumör.

Man kan göra en bedömning av hur farlig en GIST är genom att föra ihop information från:

1) Antal tumörceller som är i delning (görs i mikroskop).
2) Tumörens storlek och läge.
Det går därefter att göra bedömningar som till exempel:
– Låg risk för metastasering föreligger om det finns få delande celler och om tumören är mindre än 5 cm.
– Hög risk för metastasering föreligger om det är rikligt med delande celler och tumören är lika med eller större än 5 cm.

Behandling
Operation har i regel varit (och är) förstahandsbehandling och kan upprepas. Många blir botade efter första operationen. Om det inte går att operera har cellgifter (cytostatika) använts. GIST är dock relativt okänslig för cytostatika. Bara 5-10 procent av patienterna som får cytostatika upplever en förbättring, men ingen botas. GIST är inte heller särskilt känslig för strålbehandling. Överlevnaden vid metastaserande sjukdom har varit kort, i medel ett till två år.
En ny typ av målstyrd behandling med s.k. tyrosinkinashämmare har kommit att förändra bilden de senaste åren. Med användning av dessa läkemedel, som finns registrerade för primär och sviktbehandling, har överlevnaden för patienter med avancerad sjukdom förbättrats avsevärt och ligger nu kring 5 år.

 

Uppdaterat 12 April, 2010