Demensutredningar bör göras av flera olika skäl. Det finns flera kroppsliga och psykiska sjukdomar som ger symtom som kan likna demens men som ska behandlas på annat sätt och därför måste utredningen omfatta delar som kan skilja ut dessa. Cirka 15–20 procent har andra sjukdomar som är behandlingsbara, till exempel speciella former av vitaminbrist, ämnesomsättningssjukdomar eller psykiska sjukdomar som depression eller förvirringstillstånd av tillfällig karaktär. När demensdiagnosen är fastställd ger en god utredning grunden för medicinsk behandling och underlag för omvårdnadsinsatser. Inte minst är en utredning värdefull för att kunna ge information och stöd till den drabbade och de anhöriga.

Storleken och innehållet i utredningen kan variera beroende på symtomen, samtidiga sjukdomar och var i sjukdomsförloppet den drabbade befinner sig. Generellt kan sägas att i tidig sjukdomsfas är behovet av omfattande utredning större och diagnosen svårare att fastställa. I dessa fall behövs ofta specialistresurser. I senare faser kan ofta en mindre utredning ske.

Den viktigaste delen i utredningen är i alla fall att via en livs- och sjukhistoria få en uppfattning om symtomens utveckling och sammanhängande förhållande. En kroppsundersökning och belysning av det psykiska tillståndet ska alltid göras. Undersökning av praktiska förmågor, till exempel via arbetsterapeut, ger viktig information om både behållna förmågor som områden där stöd- och hjälpbehov finns. Det finns inget blodprov som fastställer demenssjukdom men basala laboratorieundersökningar ska göras för att fastställa eventuellt andra orsaker bakom symtomen. Enklare test av intellektuella funktioner och i synnerhet minnesfunktioner ingår i en basal utredning och kan i tidiga fall vara omfattande. Samma gäller för olika avbildande undersökningar av hjärnan från datortomografi till mer omfattande undersökningar som magnetröntgen och blodflödesundersökningar av hjärnan. Ryggmärgsvätskeundersökning, så kallad lumbalpunktion, ger information om andra eventuella sjukdomar som infektioner i centrala nervsystemet, men kan även ge information om biologiska markörer för nervcellssönderfall.