Bara något dygn efter att man smittats brukar man märka de första tecknen på förkylning. De vanligaste symtomen består av nästäppa, rinnande snuva, halsont, rethosta och huvudvärk. Ibland får man även feber, hos vuxna är den sällan hög medan barn oftare drabbas av högre feber.

Snuvan är till en början vattnig och klar och består av sekret från körtlar i näsans slemhinnor. Detta är ett sätt för kroppen att snabbt göra sig av med så många viruspartiklar som möjligt. Efter några dagar blir snuvan tjockare och vit eller gulgrön, vilket beror på att den nu innehåller uttjänta vita blodkroppar som tjänstgjort i immunförsvaret och bekämpat viruset i näsans slemhinna. En utbredd felaktig missuppfattning är att snuvan ändrar färg när en bakterieinfektion tillstött.

Nästäppa beror inte främst på att slem blockerar näsan, utan snarare att slemhinnan i näsan har blivit inflammerad och blodkärlen i slemhinnan svullen vilket gör det svårt att andas genom näsan.

Både hosta och feber utgör sätt för kroppen att försöka skydda sig mot virusinfektioner. Genom att hosta hindras mikroorganismer och små partiklar från att ta sig ner och få fäste i lungorna och när man får feber och temperaturen höjs i kroppen växer inte viruset lika snabbt.