Hjärtsvikt

Omkring en kvarts miljon personer i Sverige lider av hjärtsvikt som ibland också kallas hjärtinkompensation eller hjärtinsufficiens. Hjärtsvikt drabbar främst äldre, snittåldern vid diagnos i Sverige är 75 år. Varje år insjuknar 30 000 personer i sjukdomen som är ungefär lika vanligt hos kvinnor som hos män.

Hjärtsvikt innebär att hjärtat inte längre orkar pumpa tillräckligt med blod för att förse kroppens behov.. Det leder till att kroppens celler får för lite näring och syre. Det i sin tur kan ge upphov till många olika fysiska symptom, vanligast är trötthet och andfåddhet. När hjärtat blir svagare och belastningen på hjärtmuskeln ökar växer den och stora delar av biokemin i cellerna förändras.

Sjukdomen utvecklas oftast gradvis, den drabbade kan därför ha haft sjukdomen under en längre tid innan han eller hon får diagnos. Hjärtsvikt kan även uppstå plötsligt exempelvis i samband med en hjärtinfarkt.¹

Oavsett hur sjukdomen har uppstått är hjärtsvikt allvarligt och kräver livslång behandling. Ca 50 procent av de drabbade lever 5 år efter att de fått sin diagnos. ²

Diagnostiska metoder och modern medicinsk behandling kan minska hjärtsviktens påverkan på kroppen och därigenom höja den drabbades livskvalitet och förlänga personens livslängd men eftersom hjärtsvikt är en kronisk sjukdom så är den svår att bota. . Forskning för att ytterligare kunna hjälpa de kring två procent av Sveriges befolkning som lider av hjärtsvikt bedrivs hela tiden¹.

Hjärtsvikt brukar delas in i fyra svårighetsgrader:¹

Grad 1: Kan upptäckas vid en hjärtundersökning men den drabbade känner inte själv några symptom till följd av hjärtsvikten.
Grad 2: Lätt hjärtsvikt gör den drabbade trött och mer andfådd än vanligt när personen gör en ordentlig fysisk ansträngning. 
Grad 3: Medelsvår hjärtsvikt gör den drabbade andfådd och trött även vid mindre eller måttlig fysisk ansträngning.
Grad 4: Vid svår hjärtsvikt kan den sjuka bli andfådd och trött utan ansträngning. Många drabbade av svår hjärtsvikt är sängliggande.
 

Hjärtsvikt kan också delas upp i olika grupper efter hur sjukdomen framträder:

Systolisk hjärtsvikt: omkring 50 procent av alla som har hjärtsvikt har så kallad systolisk hjärtsvikt. Denna form av hjärtsvikt orsakas oftast av högt blodtryck eller genomgången hjärtinfarkt och innebär att hjärtats vänsterkammare har nedsatt pumpförmåga.
Diastolisk hjärtsvikt: vid denna typ av hjärtsvikt är hjärtat mindre elastiskt och får därför problem att fyllas på med blod innan det pumpar ut igen. Hos dessa personer är hjärtats förmåga att pumpa ut blod oftast fullt fungerande. Majoriteten av de som är drabbade av hjärtsvikt har både systolisk och diastolisk hjärtsvikt.¹
Kronisk hjärtsvikt: är vanlig hos äldre personer och har utvecklats under längre tid. Kronisk hjärtsvikt orsakas oftast av en skada på hjärtat som uppkommit antingen till följd av högt blodtryck eller efter en hjärtinfarkt. Denna typ av hjärtsvikt ger till en början inga eller mycket små symptom.
Akut hjärtsvikt: uppstår oftast vid en plötslig försämring hos hjärtat, exempelvis efter en akut hjärtinfarkt. Akut hjärtsvikt kan också uppstå vid en kraftig försämring av kronisk hjärtsvikt som resultat av infektioner eller bristande medicinering.¹

De fyra vanligaste undersökningsmetoderna för att fastställa hjärtsvikt:

1. Hjärt- och lungröntgen¹
   Om det finns tecken på hjärtsvikt kan en enkel röntgenundersökning visa detta. På hjärtat syns hjärtsvikt exempelvis genom att hjärtat är förstorat eller har utspända blodkärl i lungorna. På lungorna syns hjärtsvikt genom vätska som samlats i lungvävnaden och/eller i lungsäckarna. Röntgenundersökning är inte hundraprocentig. En person kan ha hjärtsvikt även om detta inte syns på en röntgen och därför gör hjärtsviktsläkare också andra undersökningar då de undersöker om en patient har hjärtsvikt.
2. EKG¹
   Personer med hjärtsvikt har sällan ett normalt EKG. En EKG-undersökning registrerar elektriska impulser från hjärtmuskel, förändringar i en persons EKG kan dock ha fler orsaker än hjärtsvikt. Därför kombineras en EKG-undersökning med andra undersökningar för att fastställa om en patient har hjärtsvikt eller ej.
3. Blodprov av BNP – natriuretisk peptid¹
   Ett förhöjt BNP-värde kan bero på hjärtsvikt, men det kan också ha andra orsaker. Därför används en analys av så kallad natriuretisk peptid, BNP, ofta av allmänläkare för att utesluta hjärtsvikt. Om läkaren misstänker hjärtsvikt men personen har ett normalt BNP-värde kan läkaren med största sannolikhet konstatera att patienten inte är drabbad av hjärtsvikt. Personer med ett förhöjt BNP-värde remitteras oftast vidare till ultraljudsundersökning.  
4. Ultraljud¹
   En ultraljudsundersökning som också kallas ekokardiografi ger en bild av hjärtväggarnas rörelse och tjocklek, hjärtklaffarna och blodflödet i hjärtat. Läkaren kan se på en bildskärm om hjärtfunktionen ser ut att vara normal eller om patienten lider av hjärtsvikt. Även så kallad dopplerteknik som innebär att man mäter in och utflödet av blod i hjärtat kan användas för att diagnostisera hjärtsvikt.
5. Kärlröntgen¹
   Även kallad koronarangiografi används främst när läkaren redan har konstaterat att en patient har hjärtsvikt för att ta reda på om hjärtsvikten kan ha uppstått till följd av förändringar i kranskärlen. Om så är fallet kan en bypassoperation eller ballongvidgning ofta förbättra hjärtsvikten.

Hjärtsvikt är en kronisk sjukdom som är svår att bota  men modern medicin och förändringar i livsstilen hos den drabbade kan underlätta personens besvär. Den vanligaste behandlingen för hjärtsviktspatienter är kärlvidgande medel, så kallade ACE-hämmare, betablockare och vätskedrivande medicin. En ny typ av pacemaker kan också lindra hjärtsvikt och vid svårt hjärtsvikt kan hjärttransplantation bli aktuellt.¹

Hjärtsvikt som orsakas av klaffel eller nedsatt funktion i sköldkörteln är den typ av hjärtsvikt som är enklast att behandla, i bästa fall kan medicinering leda till att hjärtsvikten försvinner nästa helt.¹