Tumörsjukdomar

Vilken behandling som bör ges beror på vilken typ av cancer det handlar om och hur långt sjukdomen har utvecklats. Olika typer av behandling kan kombineras för att få en så bra effekt som möjligt.

Operation

Cancertumörer som inte har spridit sig behandlas vanligen kirurgiskt, och detta är fortfarande den främsta behandlingen vid cancer. Tumören tas bort tillsammans med en bit av den friska vävnaden runt omkring. För att hindra att cancern sprider sig tar man ibland bort ett större område av omkringliggande vävnad, blodkärl och lymfvävnad. Om det finns risk för att cancern har spridit sig, kan operationen kombineras med cellgift, strålning eller annan behandling.

Operation är också ett sätt att ställa diagnos. Det är ofta först när man har tagit ett vävnadsprov, en så kallad biopsi, av tumören som man kan avgöra vilken typ av cancer det är.

Strålning

Strålbehandling har använts i över 100 år mot cancer. Strålning förstör celler som håller på att dela sig eller har hög ämnesomsättning. Vid vissa cancertyper är strålbehandling botande, och metoden används både som botande (kurativ) och som lindrande (palliativ) behandling. Strålning dödar cancerceller som inte går att operera bort, eller kombineras med operation för att förhindra att cancern sprider sig.

Vid strålning används joniserande strålning eller radioaktivt material. Själva strålningen, som påminner om röntgenstrålning, är smärtfri och riktas direkt mot tumören. Efter behandlingen kan patienten emellertid få svåra besvär, däribland smärta och hudirritation, huvudsakligen på grund av påverkan på omgivande frisk vävnad. Därför ser man till att frisk vävnad strålas så lite som möjligt. Det kan emellertid ta dagar, veckor, eller till och med månader innan man ser strålbehandlingens totala effekt, då cellerna inte dör förrän de delar sig.

En variant av strålterapi är brakyterapi som innebär att man placerar en liten bit av ett radioaktivt ämne direkt i cancertumören eller i närheten av den.

Cellgift

Cellgifter, eller cytostatika, har använts nästan lika länge som strålbehandling. Cellgifter kan ha effekt i hela kroppen, och var länge det enda sättet att behandla hormonoberoende tumörer som hunnit sprida sig. Cellgifter fungerar genom att de skadar celler som delar sig. Tumörceller delar sig mer än normala celler och är sämre på att reparera skador, därför påverkas de mer. Vissa celler, som blodceller, celler i tarmarnas ytskikt och hår/nagel-bildande celler delar sig även de relativt mycket och är därför känsligare för cellgifter än andra friska celler. Desto högre cellgiftsdos, desto större andel av cancercellerna dör. Det är tyvärr ofta inte möjligt att ge tillräckligt höga doser av cellgifter för att döda av alla cancerceller. Det beror på att friska celler skulle skadas för mycket.

Under de senaste åren har kunskapen om cancercellers funktion och egenskaper ökat kraftigt. Detta har lett till att det har tagits fram en rad nya läkemedel som har en mer direkt effekt på de defekter som finns i en cancercell. Denna typ av medicinsk cancerbehandling kallas målriktad behandling. Förhoppningen är att sådana läkemedel ska ha färre biverkningar än traditionella cellgifter.

Målriktad behandling och hormonterapi

Alla celler i kroppen kommunicerar med varandra. En viktig typ av kommunikation sker genom att celler skickar ut signalsubstanser som påverkar andra celler på andra ställen i kroppen. De mest kända signalsubstanserna är hormoner. Hormoner utsöndras från speciella körtlar, transporteras omkring via blodet och påverkar celler runt om i kroppen.

Adrenalin är ett hormon som utsöndras från binjurarna och som påverkar många celler i kroppen. En av adrenalins funktioner är att påverka cellernas ämnesomsättning. Dessutom påverkar adrenalin hjärtmuskelceller och får därigenom hjärtat att slå snabbare och kraftigare. Andra signalsubstanser påverkar närliggande celler. Några signalsubstanser påverkar till och med sig själva, det vill säga att de celler som utsöndrar signalsubstansen själva påverkas av den. Signalsubstanser påverkar cellerna genom att binda sig till bestämda mottagarmolekyler som finns i cellernas ytmembran. Mottagarmolekylerna kallas receptorer. En signalsubstans som binder sig till en receptor orsakar en effekt i cellen.

Även cancerceller påverkas av signalsubstanser. Den viktigaste gruppen av signalsubstanser som påverkar cancerceller kallas tillväxtfaktorer. Tillväxtfaktorer påverkar cancerceller via en grupp av receptorer som kallas tyrosinkinasreceptorer. Bindningen mellan signalsubstanserna och receptorerna leder till en effekt inuti cellen. Vissa cancermutationer leder till att ett tyrosinkinas som styr celldelning blir aktivt även i frånvaro av signalsubstans. Målriktad behandling kan då ske genom att blockera den typen av tyrosinkinas. Sådan behandling har fått kraftigt ökad betydelse de senaste åren speciellt vid behandling av blodcancer.

Ett annat exempel är att vissa cancertumörer i bröstet behöver det kvinnliga hormonet östrogen, medan cancertumörer i prostata kan behöva det manliga hormonet testosteron. Genom att med hjälp av läkemedel blockera kroppens egna hormoner, kan man hämma tumörens utveckling. En annan lösning är att operera bort de organ som producerar hormonet, om det är möjligt.

Benmärgstransplantation

Benmärgs- eller stamcellstransplantation används i vissa fall som en del i behandlingen av olika typer av blodcancer, till exempel leukemi. Så kallad allogen transplantation innebär att blodbildande celler tas ut från en givare och överförs till mottagaren, patienten, som först har behandlats med immunhämmande mediciner och cellgifter, ibland med tillägg av strålbehandling. Vid så kallad mini-allo ges förbehandling endast för att immunförsvaret skall försvagas tillräckligt för att de transplanterade blodbildande cellerna skall undgå att stötas bort. Immunförsvaret består av blodceller och då de blodbildande cellerna ersätts av donatorceller byts även immunförsvaret ut. Syftet är att det nya immunförsvaret skall angripa cancercellerna. Vid traditionell allogen transplantation utnyttjas även det faktum att det går att ge en mycket högre cellgiftsdos/strålbehandling när ingen hänsyn behöver tas till effekten på friska blodbildande celler.

Den allvarligaste risken med allogen transplantation är att det nya immunförsvaret angriper även friska celler hos mottagaren. Det kan leda till livshotande tillstånd som inte alltid går att behandla.

Allogen transplantation är väldigt effektivt på vissa former av blodcancer, men att byta immunförsvar saknar i det närmaste effekt på många andra cancersjukdomar. Orsakerna till dessa skillnader är ofullständigt kända.

Autolog transplantation innebär att patientens egna blodbildande celler sorteras ut från blodet och sparas undan. Det går då att ge en mycket hög cellgiftsdos på samma sätt som vid traditionell allogen transplantation. Desto högre dos av cellgift, desto mer effekt på cancersjukdomen. De blodbildande celler som sparades undan ges därefter tillbaka till patienten. Vid autolog transplantation byter patienten således inte immunförsvar och det finns inte samma risker som vid allogen transplantation.

Immunterapi

Alla celler har ytstrukturer på cellytan. Vilka ytstrukturer som finns på cellytan beror på vilken slags cell det är och i vilket utvecklingsstadium cellen befinner sig i. En cell som muterar till cancercell och de celler som bildas när den delar sig behåller ofta de flesta ytstrukturer som fanns på den friska cellen. Antikroppsbildande celler producerar normalt inte antikroppar som passar på någon av de ytstrukturer som finns på kroppens egna celler. Det går dock att framställa syntetiska antikroppar som riktar sig mot mänskliga ytstrukturer. På så sätt kan immunförsvarets styras mot cancerceller med minimal påverkan på kroppens övriga celler, förutom de som är av samma typ som cancercellernas ursprung. Naturligt förekommande normala antikroppar består av en blandning som riktar sig mot allt tänkbart kroppsfrämmande och kallas därför polyklonala. De syntetiska antikropparna som används vid cancerbehandling riktar sig enbart mot en enda specifik ytstruktur och kallas därför monoklonala.

Monoklonala antikroppar har fått en allt större betydelse, använda ensamma eller i kombination med annan cancerbehandling, både vid botande och bromsande behandling.

Genterapi

Genterapi befinner sig fortfarande i en tidig utvecklingsfas och det finns många problem som måste lösas innan metoden kan anses säker och effektiv. Genterapi innebär att cellen förändras genom att man tillför bitar av arvsmassa utifrån som byggs in i cellens egen arvsmassa. Den form av genterapi som har kommit längst är principen att modifiera kroppsegna immunceller till att angripa cancerceller.